Om livet med hund

efter elitidrotten

– fast svenskt rekord har hon fortfarande

För många elitidrottare är det svårt att finna sin plats i tillvaron efter karriären. Men inte för Maria Akraka. Hon, hennes familj och deras hund Alex har allt de behöver i Täby Kyrkby.

– Jag trivs mer och mer med livet! ler hon och kastar sig iväg för att stoppa Alex som med ett tordönslikt skällande är på väg ut på tomten.

Maria Akraka och jag har stämt träff i Täby Kyrkby centrum. På håll ser jag henne komma gående och konstaterar att den långa smidiga kroppen lätt kan tas för en 20-årings – det är svårt att tro att hon faktiskt fyllde 45 år i somras. Bredvid henne kliver en ståtlig grå Grand Danois med långa steg. De passar alldeles utmärkt ihop.

Det märks att Maria är stamkund på Kardemumma konditori. Alla hejar och snackar och undrar förstås över hunden. Maria berättar att han, Alex, är ett år och en omplaceringshund, de har haft honom bara i några veckor. När Maria har handlat sitt kaffebröd tar vi en promenad hem till henne, familjen Henriksson-Akraka bor inte långt ifrån centrum i en sekelskiftesvilla. Under promenaden får jag den märkliga känslan att mina normallånga ben har krympt – men det blir nog lätt så när man är ute och går tillsammans med Maria.

Efter lite pyssel med att stänga grindar och se till att Alex inte kan rymma slår vi oss ned på altanen och tar en fika. Det har blivit en varm och vacker höstdag så det är bäst att passa på. Maria bär ut Alex madrass så att han kan ligga bekvämt.

– Det är som att ha en bebis igen! pustar Maria leende när hon sätter sig ner och häller upp kaffe åt oss och genast springer in igen för att hämta hans vattenskål.

Eftersom Maria är en stor djurälskare har familjen också två katter och hon är delägare i två travhästar. Den ena tränar hon själv.

– Jag har alltid haft ett stort djurintresse och hade velat bli veterinär, men studierna till det fungerade inte med allt tävlande, berättar Maria och fortsätter:

– Men det var Tord som ville ha en Grand Danois. Jag är uppvuxen med hund och ville egentligen inte ha någon. Men när vi träffade Alex, så, ja då bara blev det så, skrattar Maria med sitt bländvita leende.

Marias väg till Täby har inte varit spikrak. Hon föddes i London av svensk mamma och nigeriansk pappa och flyttade till Rågsved som treåring. Sedan blev det Älmsta, Norrtälje, Nigeria, USA, Tyskland, Malmö och Stockholm. När barnen kom blev det jobbigt att bo inne i stan och de började leta hus. Ett krav var att de skulle flytta till någon ort längs med Roslagsbanan så att äldsta dottern skulle kunna gå kvar i sin skola i stan. Familjen förälskade sig i huset i Täby Kyrkby och köpte det.

– Jag vill kunna öppna fönstret och höra vädret! säger Maria som trivs jättebra i Kyrkbyn.

Under sin uppväxt kände sig Maria alltid annorlunda.

– Jag var inte vit, inte svart, men svensk, säger Maria.

På sjuttiotalet fanns det inte flera färgade och svarta i stockholmsområdet än att alla kände till varandra. Medan Biafrakrisen blev känd i Sverige och omvärlden försökte Maria och hennes syskon vara som alla andra – fast de hade afro och grannarna trodde att de var adopterade. Att vara annorlunda födde ett behov av att hävda sig och idrotten är en lämplig plats för det.

– Idrotten förbrödrar och försystrar, det är idrottens finaste sida. Och när du väl är känd suddas ”olikheten” ut, säger Maria eftertänksamt.

På frågan om det var därför Maria började springa svarar hon med ett skratt:

– Nej, det var håret! Jag såg en bild av Valerie Brisco Hooks, en amerikansk svart löpare. Hon gjorde intryck och hon hade rakt hår, hår som fladdrade i vinden. Det ville jag också ha.

Och därför började Maria träna, hon var då arton år. På rekordsnabba tiden tre år gick hon från nybörjare till en plats i landslaget.

– Fast jag fick oförtjänt mycket utrymme i media, på grund av min hudfärg, säger Maria sakligt och stoppar in en hårtest bakom örat.

Med tanke på Marias alla medaljer och resultat och att hon fortfarande är innehavare av rekordet inomhus på 800 meter, kan väl det där med oförtjänt kanske diskuteras. Mindre känt är att hon också har varit utsedd till världens bästa kvinnliga hare.

Maria är nöjd med tillvaron och saknar inte tävlandet.

– Jag trivs mer och mer med livet! ler hon och kastar sig iväg för att stoppa Alex som med ett tordönslikt skällande är på väg ut på tomten.

Idag jobbar hon deltid på Intersport, som internationell proffskommentator för travtävlingar och driver sitt egna företag Sportcore. I Sportcore engageras före detta elitidrottare av näringslivet för olika typer av evenemang...

det kan vara föreläsningar, hälsoupplägg, fysiska aktiviteter och mycket annat.

– Just det ja, hojtar Maria och försvinner in. Jag måste kolla mejlen, väntar på bilder till fredagens föreläsning av Patrik Sjöberg.

Jag sitter kvar och undrar över varför en del människor verkar ha längre dygn än andra. Dessutom sköter hon om sina travhästar på morgnarna innan det vanliga jobbet och tränar också en av dem.

Maria har också ett stort engagemang för klimat- och miljöfrågor.

– Vi måste sluta slösa med jordens resurser. Konsumtionsinställningen i samhället är ohållbar, jag är förvånad över att det inte görs mer för att stävja konsumtionen, utbrister hon engagerat och fortsätter:

– Jag har slutat äta kött och kyckling och handlar så mycket ekologiskt som möjligt, det är mitt bidrag. Men det räcker inte, det måste göras mera i samhället. Ta till exempel en så enkel sak som sopsorteringen – vi måste få möjlighet att enkelt sortera mera, utan att behöva åka iväg själva med våra sopor. Här har Täby en del kvar att göra.

Maria fortsätter att prata om nutidens totala nonchalans inför djur och djurhållningen.

– Vi har helt tappat kontakten med djur och natur. Så som mänskligheten beter sig idag är som en cancersvulst, vi håller på att gräva vår egen grav. Jag menar – om vi inte ens kan ta hand om vår egen närmsta omgivning, ta bara vargfrågan som ett exempel, hur ska vi då kunna ta hand om vår Jord?

Någon åldersnoja har Maria inte drabbats av och är mest förvånad över medias intresse över hennes 45-årsdag.

– Jag gillar verkligen livet! Jag har lugnat ner mig, behovet av att jaga är mycket mindre nu än när jag var yngre. En anledning tror jag är hästlivet, att jag är ute så mycket oavsett väder och får följa naturens växlingar, det är rogivande.

Jo, det märks att vackra Maria Akraka mår bra. Hon är inte bara glad och opretentiös utan också en öppen och stark person som utstrålar trygghet och harmoni och står för sina åsikter. Hon trivs med livet helt enkelt.

Text & Foto: Lotta Modin